Jag är en vanlig men ovanlig tvåbarnsmorsa som bor i en mellanstor stad. Staden känns mellanstor för jag har råkat bli kvar här sen barnsben... Det är väl så det är, att när man ser förändringarna på nära håll så märker man dom inte?
Precis som mors dag.
Idag ska man uppskatta sin mor lite extra. Det är viktigt det där, om man nu har barn själv, att man påtalar hur lite det behövs i form av firande, man vill inte bli besviken eller? Äh säger jag, vill jag bli firad så säger jag det till min kära man. Han är väl inte helt inkompetent heller, en liten tårta och lite blommor? Kaffe på sängen och pussar och kramar från barnen. Perfekt om ni frågar mig!

Facebook som existerande portal stör mig mer och mer. Vet inte hur många gånger i veckan jag tänker att nej fan, nu ska jag gå ur skiten, men nä, det går inte. Det ytliga, perfekta, gnälliga är fruktansvärt svårt att skiljas ifrån.
Samtidigt är det prestationskrav över tamigfanalllt! Största tårtan, bästa dagen, topp tre varje dag, de där förbannade utmaningarna och vardagsbilderna?! Wtf liksom?
Och ja, självklart har jag lagt upp vardagsbilder... Fast skillnaden mot alla andra bilder vi lägger upp då? Ska kanske döpa dom till måndagsbild, söndagsbild osv...?!

För övrigt känner jag mig tvärtom idag! Glad är jag, men jag lyssnar på birdy som är ungefär världens bästa cafemusik som dessutom är riktigt bra gråtmusik! Jag är dessutom utvilad men orkar faktiskt inte ens resa mig från soffan!!!